Av: Pernilla Wadebäck
Producent: Rosa Fernandez
 |
| Ett av Sveriges mest omskrivna mord någonsin. |
Klipp: Lisa Holms pappa Stefan från rättegången, klipp från när polisen är i området och stoppar bilar och berättar att en flicka är försvunnen, mördaren Nerius Bilevicius förhörs av polisen, klipp från nyheterna, Jack Werner om utpekanden på nätet,
Längd: 1tim 5min
Liknande dokumentär: Mordet på Therese Johansson Rojo av Hugo Lavett (2015)
Jag minns mordet på Lisa Holm, 17 år, väl. Hon mördades vid berget Kinnekulle i Västergötland. Där bor bland annat min mormor och min morbror. Jag har filmer på min dator där jag och min familj spanar mot berget från håll och kommenterar siluetten mot solen som går ned. Det är ett platåberg med ett karaktäristisk utseende.
I Forshem finns min morbrors gästgiveri där det serveras färsk fisk fångad i Vänern intill. På menyn finns också ramslökssoppa, där ramslöken serveras med ägghalvor. Ramslöken nämns även kort i denna dokumentär.
Hela listan: Från bäst till sämst – alla dokumentärer
Mordet kom att bli att riktigt sommarmord – kvällstidningarnas löpsedlar var tapetserade med bilden på Lisa Holm under hela sommaren. Hennes namn blev det mest googlade namnet under hela året. Min klasskompis från journalistutbildningen var Expressens reporter på plats, och kollegan som började på Aftonbladet samtidig som mig var huvudreporter för konkurrenten.
Dessutom var jag väl bekant med advokaten som kom att försvara mördaren.
Pernilla Wadebäck som har gjort dokumentären debuterade för P3 Dokumentär med den underhållande dokumentären Knarkkungarna på Darknet för ett halvår sedan. Den var rapp och hennes avskalade stil tillförde något extra. Det fanns en absurd, lätt humoristisk underton.
Jag har respekt för att denna dokumentär är svår att göra. Dokumentärmakaren är reporter på den lokala radiokanalen och verkar ha följt fallet i realtid på plats i bygden. Hon är en insider som säkerligen både pratat med alla berörda (inklusive medlemmar i familjen Holm) samt sett dem agera i både rättssalen och vid presskonferenser. De känner varandra, eller känner åtminstone till varandra.
Det kan ge en fördel i exklusiv tillgång till intervjupersoner och djup kunskap om sakförhållanden. Det kan också göra det svårt att ta ett steg tillbaka och se förloppet från utsidan. Vad är intressant för den breda publiken? Och man riskerar att bli alltför hänsynstagande till anhöriga när det gäller detaljer.
Ingen familjemedlem är med i dokumentären. Inte i exklusiva intervjuer. Däremot är det relativt rikligt återgivet vad Lisa Holms pappa Stefan säger i rätten. Både om dotterns entusiasm inför sommarjobbet och att hon åkte moped långt för att komma dit. Också hans ifrågasättande av mördarens bortförklaringar.
Mördaren, den lettiske gästarbetaren Nerius Bilevicius, är inte omnämnd med namn förrän mot slutet. Vi får inte lära känna honom. Vi vet inget om hans bakgrund i Lettland eller något om hans karaktär. Jag kan bara spekulera i förklaringen – men det känns som att han inte bevärdigas med en story. Lisa Holm är subjektet. En stor del av dokumentären innehåller skolkamrater (och andra) som pratar om att hon alltid är glad och att hon hade livet framför sig. Att hon gillade musik och att hon precis tagit sina första kliv ut i vuxenvärlden.
Mördaren är en mördare och inget mer. Som en polis säger: "Detta har en ond människa gjort."
Polisen som fäller uttalandet (teknikern Helene Almgren) är för övrigt dokumentärens höjdpunkt. Partiet (runt 42 minuter in) när hon hittar Lisa Holms kropp är en nervpers. Det är korsklippt med en av Lisa Holms vänner som berättar om när hon nås av besked om att Lisa Holms kropp har hittats.
Det är en av få partier där det blir närgånget och det dessutom spelas stämningsförstärkande musik. Här har dokumentärmakaren tagit ett steg tillbaka och låtit det grymma, det onda, ta plats. Det är ett sorgligt, och starkt, ögonblick.
Dokumentären om mordet på Lisa Holm för tankarna till Hugo Lavetts om Mordet på Therese Johansson Rojo som kom för tre år sedan. Den dokumentären är väldigt omtyckt. Min recension är en av de mest lästa och den blev väldigt delad i sociala medier. Hugo Lavett är en lysande berättare och hans efterföljande dokumentär om massakern på Utöya i Norge bekräftade det.
Dokumentärerna har olika karaktär. I Hugo Lavetts verk finns det en lyrisk och känslosam ton. Det är mycket musik, starka känslor och närgånget om unga relationer. Det är mer konstnärligt än journalistiskt. Mordet på Lisa Holm är mer journalistisk samt återhållsam med privata detaljer och konstnärliga uttryck. Musiken har en undanskymd roll. Ljudbilden består av musiksnuttar med One Direction samt fågelkvitter och polishundar som skäller.
[Paus – pratar i telefon med vän]
Min vän hade också lyssnat på dokumentären. Hon tyckte den lämnade en del frågor obesvarade om mördaren. Vem var mördaren? Hur flyttades kroppen? Varför skedde mordet? Vad var motivet? Hur gick det till när mördarens fru slutade att ge alibi?
Jag har läst förundersökningen och vet om att polisen såg mordet som sexuellt betingat. Det hittades våldspornografi på hans dator och det fanns indicier på att han avvek sexuellt. Dessutom drack han en hel del, om jag inte minns fel. Likheterna till mordrättegången i Köpenhamn mot Peter Madsen (som misstänks ha mördat svenska journalisten Kim Wall) är tydliga när det gäller motivet. Våldsamt sex, perversitet, maktbegär. Blodlust.
Pernilla Wadebäck lämnar spekulationer om motivet utanför. Som jag nämnt tidigare, det är återhållsamt, strikt. Å andra sidan nämns spåren av sperma på brottsplatsen. Så det kanske inte är alltför svårt att lägga pusslet själv. Någon expert som är med och pratar om sexuella mordmotiv är det inte. Något som annars är P3 Dokumentärs signum – att sätta händelser i ett sammanhang.
Slutligen.
En sak som jag verkligen hoppas att P3:s dokumentärmakare slutar med (en producent borde kunna styra upp det) är att säga klockslag med minuter angivna (gäller även datumangivelser) utan något slags sammanhang angivet. Ett fiktivt (klart tillspetsat) exempel för att illustrera: "John lämnar macken. Då är klockan tre minuter över fyra. Han åker hem. Han tittar på tv medan grannarna bråkar. Vid sex minuter i sju kommer polisen och knackar på. De har något att berätta."
Som gammal journalist förstår jag tanken. I skriven text används ofta detaljerade datum- och tidsangivelser som ett (framförallt stilistiskt) grepp. Det funkar både uppradat i faktarutor eller andra uppställningar samt hyfsat även i löpande text. Man kan nämligen vandra med blicken och titta på de olika tidsangivelserna och få en överblick.
I radio (och tv) är det svårare. Siffror har en tendens att slinka undan närminnet. När nästa tidsangivelse så börjar man tänka: Vad var klockan förra gången? Det finns ingen (mig veterligen) som pausar uppspelningen och spolar tillbaka för att höra den tidigare tidsangivelsen. De exakta angivelserna blir ett sammelsurium.
Det finns en relativt enkel lösning. Och det hör vi till och från hos P3 Dokumentär (eller hos andra dokumentärmakare). Personerna som vill vara noggranna med datum och klockslag arbetar då enligt formulan: Tidsangivelse samt förklarande mening som ger sammanhanget. Tex: "Mördaren gick in i huset klockan 09.45, det vill säga en kvart efter offret". Eller (för att ta ett verkligt exempel): "Christer Pettersson häktades den 16 december 1988, alltså drygt 2 år och 8 månader efter att Olof Palme mördades."
Eller för att återknyta till det första, fiktiva, exemplet: "John lämnar macken tre minuter över fyra. Han åker hem och tittar på tv. Grannarna bråkar. Vid sex minuter över sju, alltså drygt tre timmar från det att han lämnade macken, kommer polisen och knackar på."
Reglerna för skriven information och talad är inte densamma. Man måste jobba på olika sätt. Något som jag egentligen tror att alla etermediejournalister vet. Men som det ibland slarvas med.
En fördel med att jobba med "exakta tidsangivelser – ge sammanhang"-formulan är att man till och från kommer på att tidsangivelsen är onödig. Det finns inget viktigt sammanhang till angivelsen. Min teori är att den är mest ett sätt för reportern att själva hålla historien strukturerad. Att den kommer med i slutprodukten är ett misstag. Redaktören eller producenten borde plockat bort det.
Kanske en mer målande beskrivning av något i miljön, eller något annat sinnligt intryck, ger mer för lyssnaren. Kino im kopf-metoden: "När Christer Pettersson häktas rullar en tår nedför hans kind. Domaren läser upp beslutet, klubbar det och reser sig upp. Christer Pettersson sitter kvar och får sina handbojor låsta."
Är det exakta datumet, eller klockslaget, för när exempelvis någon häktades viktigt? Eller kan vi lämna det därhän? Det är frågan.
Tidslinje – obs, avslöjar dokumentärens slut:
0 min – Intro
2 min – Klasskompis berättar om hur Lisa Holm var i skolan
4 min – Tillbakablick på Lisa Holm och hennes sommarjobb i byn Blomberg vid berget Kinnekulle i Västergötland
6 min – Dagen för mordet
10 min – Lisa Holm försvinner
19 min – Lisas handskes hittas i ladan mittemot kaféet
29 min – Allt fler saker hittas, folk börjar förstå att Lisa är mördad
39 min – Tre misstänkta gästarbetare grips
42 min – Lisa Holms kropp hittas
54 min – Mördaren pressas i förhör
56 min – Lisa Holm begravs
62 min – Mördaren döms till livstid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar