Projekt Metropolit

Premiär: 15 okt 2015 (lyssna här)
Av: Marcus Morey-Halldin
Producent: Sara Lundin

Storebror Staten är folkhemsk. 

Medverkande: Sten-Åke Stenberg, sociolog som försvarar projektet (samt har skrivit bok om det - han är själv en så kallad "53:a"), Erik Jansson, expert på datalagen, Niklas Rådström, författare och en av de registrerade 53:orna, Marie Thorstensson Levander, forskare som höll på med Metropolit, Manni Thofte, en av de registrerade, Lotta Aschberg/Samuelsson, journalist som var en av de registrerade.
Klipp: Debatt från Radiohusets hangar som sändes i tv-programmet Magasinet tio dagar efter DN:s avslöjande år 1976, statsminister Olof Palme med ett försiktigt uttalande, projektets chef Carl-Gunnar Janson intervjuas i Rapport av Göran Rosenberg, projektets barnfrågor i uppläst form.
Längd: 1h 18min
Liknande dokumentär: Vipeholmsexperimenten (Ida Lundqvist, 2010)

Poeten Gunnar Ekelöf myntade uttrycket "folkhemsk" och skaldade en gång: "Jag är inte hemma i detta land / men detta land beter sig som hemma i mig!"

Otroligt kul att höra om något som jag kan nada (zip, noll, inget) om. Har aldrig hört talas om detta forskningsprojekt som kallas Metropolit. Ett gäng sociologer kommer på att 15 000 stockholmare ska kartläggas noggrant under ett par decennier. Syftet är gott - som så mycket annat i folkhemmets namn.

Målet som helgar medlen (deltagarna visste inte vad de var med i), är att staten/forskarna vill veta mer om hur klassmässig bakgrund, attityder och vanor påverkar var ett barn hamnar senare i livet. En slags undersökningarnas undersökning.

Marcus Morey-Halldin är saklig, tydlig och det är pedagogiskt. Det är balanserat och alla sidor får komma till tals. Det är långt ifrån en rallarsving mot forskarna. På det sättet skiljer den sig en del från Ida Lundqvists Vipeholmsexperimenten (se länk ovan) som är tydligare kritiskt i sin vinkel.

Inledningen på dokumentären är ovanligt bra. Vi får höra relativt länge från en debatt i tv-programmet Magasinet från 1976 där forskare och övervakade drabbar samman. Vi hör språket, får beskrivet hur deltagarnas upproriska t-shirt ser ut, vi hör argumenten och känslorna.

Men sen skruvas tempot upp och gestaltningen får stryka på foten. Denna dokumentär blir tyvärr lite likt ett väldigt långt reportage i Vetenskapsradion i P1. Det är nyanserat, viktiga personer pratar och det är gott om klipp från gamla tv- och radioprogram. Det som förgyller är att det är en del bra musik. Men gestaltningen är frånvarande. Det är för lite som appellerar till sinnena - det blir ingen vandring i syn-, smak-, känsel- eller luktintryck. Det är mest prat. Och väldigt mycket fakta i pratorna.

Gillar du jazz så är Miles Davis "Kind of Blue" (1959) flitigt använd.


Mer: 

Alla dokumentärer sorterade efter betyg. 
Alla kändisar i P3 Dokumentär.
Alla dokumentärer sorterade efter ämne. 
Bästa intervjuerna - hela listan. 
Alla producenter sorterade efter betyg.